När åsikterna går isär kan samtalet snabbt bli laddat – men det finns vägar framåt. Genom att förstå våra egna reaktioner och öva på lyssnande kan vi bygga broar i stället för murar, oavsett om det handlar om kollegor, föreningsvänner eller grannar.

I en alltmer polariserad tid kan det kännas obekvämt – ja, rentav hotfullt – när någon i ens närhet uttrycker en åsikt som skaver. Det kan vara kollegan som har ett helt annat synsätt på arbetsmiljö, grannen som uttrycker politiska åsikter man inte delar, eller föreningsmedlemmen som tycker att föreningens resurser ska prioriteras på ett sätt man själv ogillar. Den första impulsen är ofta att dra sig undan eller bli konfrontativ. Men vad händer om vi i stället stannar kvar i samtalet?

     Vår instinkt att värja oss inför oliktänkande har rötter i biologin. Människan söker sig till sammanhang där vi känner igen oss, där vi speglas och bekräftas. När någon tycker annorlunda upplever vi det lätt som ett hot mot vår identitet eller tillhörighet. Kroppen svarar med stressreaktioner: pulsen stiger, vi spänner oss, och vi vill helst lämna situationen.

Men att fly eller gå till angrepp är sällan det mest konstruktiva – särskilt inte i vardagsrelationer där vi behöver fungera tillsammans över tid. Därför blir det viktigt att förstå vad som händer inom oss och hitta verktyg för att bemöta varandra på ett mer öppet sätt.

Nyfikenhet i stället för värdering
Ett första steg är att skilja mellan person och åsikt. Det går att respektera en människa utan att hålla med om hens världsbild. Det kräver dock att vi orkar vara nyfikna: Varför tycker du så? Vad har format din syn? När vi ställer frågor i ett genuint försök att förstå, snarare än att övertyga, öppnar vi för ett samtal som kan nyansera både vår egen och den andras bild.

     Det handlar inte om att vika ner sig eller ge upp sina värderingar – utan om att våga vara i ett samtal där vi inte nödvändigtvis når konsensus, men ändå hittar ett respektfullt sätt att samexistera.

Ge utrymme för reflektion
Ibland kan det vara klokt att ta en paus från en diskussion som blivit för känsloladdad. Att säga ”Jag behöver tänka lite på det här innan vi fortsätter” är inte att undvika, utan att ta ansvar för samtalet. Reflektion ger oss möjlighet att hitta tillbaka till vår empati och öka vår förståelse för den andras perspektiv. I många sammanhang – som i arbetsgrupper eller föreningar – finns det ofta gemensamma mål som binder oss samman, även när våra åsikter skiljer sig åt. Att återkomma till dessa mål kan vara ett sätt att skapa gemenskap trots oenighet. Vi kanske inte tycker lika om vägen dit, men vi vill båda att projektet ska lyckas, att barnen ska ha en trygg skola eller att kvarteret ska vara en trivsam plats. Att möta olika åsikter kräver mod – men också övning. Ju fler gånger vi vågar stanna kvar i svåra samtal, desto bättre blir vi på det. Det kan kännas obekvämt, men det är också där utveckling sker: när vi vågar lyssna utan att förlora oss själva, och när vi orkar vara i dialog även när det skaver.

       I en tid där vi allt oftare uppmanas att välja sida, är det en motståndshandling att mötas. Inte för att jämna ut alla skillnader, utan för att bygga ett samhälle där vi kan leva tillsammans.