Han står där och hänger. Under pausen efter mitt första pass av föreläsningen. En efter en går de förbi honom. Han står där. Har ett uppenbart behov av att få prata och blir sedd. Men alla går förbi, inte för att de kanske vill, utan för att de inte har sett någon göra något annat. Jag tänker inte gå förbi. För jag ser honom.

Hej, säger jag. Hej, svarar han. Och så står vi där en stund och hänger. Allt ok? undrar jag. Jag har inte sovit något i natt, säger han. Och sedan kommer det. Hur han och en förälder bråkar. Hur han får åka till den andra föräldern med en klump i magen av ångest eftersom han känner sig bortschasad. Jag får reda på så väldigt mycket. Bara för att jag visar intresse och frågar. Det finns massor med barn som har en historia att berätta. Saker som de behöver få ur sig. Denna händelse är långt ifrån unik. Jag träffar varje vecka många barn som söker sig till mig för att jag delar med mig av mina personliga rädslor och min personliga historia i föreläsningarna. Jag tror att de flesta som arbetar i skolan känner igen utmaningen. Att inte hinna ge alla barn tiden de behöver. Och barn som står bredvid, som inte vet hur man visar empati och medmänsklighet. Men som vill, bara de får lite vägledning av oss vuxna – föräldrar, vårdnadshavare, vänner, släkt – vi har alla ett ansvar.

Var är ni?
Vi behöver bli flera. Vi behöver prioritera om. Jag vet själv hur svårt det är att hinna med allt som räknas av oss i detta hektiska tidevarv, men det finns alltid möjligheter att förändra sättet vi lever på. För våra barn och unga behöver få vägledning, trygghet att utvecklas och verktyg att stötta andra. Hur olika de än må vara. Hur olika VI än må vara.