Allt fler barn dras in i gängkriminalitet, saknar betyg och hamnar utanför samhällets gemenskap. Nu har det gjorts forskning på skolans värdefulla roll för att motverka utanförskap. Resultatet samstämmer med Lika Olikas erfarenheter kring vad som är viktigast för att få en människa, barn som vuxnen, att tro på framtiden och sig själv. Det är tre gånger så stor risk att en elev har slagit någon om hen går i en socialt utsatt skola än om hen går i en skola med socioekonomiskt priviligierade elever. Det är dubbelt så stor risk att eleven har rånat någon vid samma jämförelse. Varför? Jo, för att elever i s k. socialt utsatta områden känner mindre framtidstro än en elever i socioekonomiskt priviligierade områden. Detta beror på den bild allmänheten ofta har av ungdomarna och övriga människor som bor i området, oftast skapad och förstärkt av media. En bild som bygger på negativa fördomar som ungdomarna sedan speglar sig i. “Och om alla ändå tycker jag inte duger något till, varför bry mig? Om ändå alla tror att jag stjäl, slåss eller skolkar, då kan jag lika gärna göra det. Då blir jag i alla fall sedd.”

Enligt forskning gjord på Stockholms Universitet är det dessa bilder som ligger till grund för hur ungdomarna ser på sig själva och sina framtidsutsikter. Det är också troligt att du oftare känner dig rädd, ledsen och nere utan att du vet varför.

Skolan en avgörande plats
När livet runt omkring en saknar förebilder för exempelvis utbildning eller intressen som man kanske själv har, men inte vet hur man ska odla, har skolan en viktig roll. Enligt studien är det lusten att lära sig som är det viktiga. Att känna att det finns en mening med att lära sig saker, eftersom eleverna behöver känna stark motivation för att inte strunta i skolan helt. Här har lärarna en viktig roll. 

Vi på Lika Olika har hittills arbetat i 126 skolor i Sverige, på Åland och i Finland. Vi ser tydligt skolans ovärderliga roll för alla elever, men framför allt för elever från områden där samhällets insatser inte nog. Där samhällsinstitutioner försvinner, och där bostads- och utbildningspolitiken inte har prioriterats. Vi ser gång på gång skolpersonalens enorma arbete, obestridliga kunskap och önskan att praktisera sin pedagogik. Och vi ser hur bristen på resurser ofta sätter käppar i hjulet för att kunna göra det fullt ut. 

Få sin plats och sig själv speglad
Efter varje föreläsning och temadag i skolan får vi mängder med mail och meddelanden från elever som känner sig sedda och vill tacka för att vi tar upp känslor som de bär på, och har trott att de varit ensamma om. Som av oss har fått höra att osäkerhet, oro, olust, prestationsångest, frustration och ilska är känslor som ofta kommer av yttre omständigheter och är helt rimliga att känna. Det kan vara att ofta mötas av fördomar, av jargonger, klappar på huvudet, misstro, besvikelser eller raljerande attityder från andra elever, medmänniskor i samhället eller av vuxenvärlden generellt. Barn med neuropsykiatriska diagnoser, från utsatta områden, och med queer eller könsöverskridande identitet vittnar ofta om samma typer upplevelser – att känna sig lämnade ensamma med sina annorlundaskap i en värld där alla helst ska vara lika för att få höra till. Och eftersom vi människor är flockdjur blir den naturliga responsen på ett upplevt utanförskap att antingen göra allt för att passa in, dvs gömma delar av sig själv, eller att vända ryggen mot flocken och ställa sig utanför den. 

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.”

– Ur Doktor Glas av Hjalmar Söderberg

Enligt studien på Stockholms Universitet säger eleverna att de vill lära sig, få bra betyg och läsa vidare. Att många elever trots allt inte når godkända betyg i alla ämnen beror i första hand på en rad samhällsstrukturer, som skolsegregation, elevernas sociala förutsättningar och föräldrarnas utbildningsbakgrund.

Vi måste alla se oss i spegeln
Förutom att skolan har en avgörande roll för trygghetsskapande, socialt nätverk och utbildning, har även vi vuxna som inte arbetar i skolvärlden en viktig roll att fylla. Inte bara som föräldrar eller vårdnadshavare till de egna barnen, utan som medmänniskor till alla barn. Vi har ett gemensamt ansvar att bemöta alla barn med tilltro och nyfikenhet. Precis som vi själva snabbt tappar självförtroende av att inte bli sedda för vår potential på arbetsplatsen, händer samma sak i barnen. Potentialen finns där, men kanske inte alltid rätt förutsättningar att nå dit barnet innerst inne önskar eller ens vet om. Barnen utvecklas genom vuxenvärldens blickar, så låt oss se möjligheterna de bär på, med sina olikheter, med sina tillkortakommanden och med all den potential de rymmer. 

För där är vi identiska barnen och vi vuxna, vi tappar tron på oss själva och livet om vi ständigt möts av skeptiska blickar eller ännu värre – inga blickar alls.